- LINN FOR THE WIN

Skulle bara gå ut med soporna.
Det slutade med en timmes powerwalk.

När jag var ute så började det plötsligt regna och jag tänkte att nu är det dags att vända hemåt.
Men jag hade inte lust att sluta, så jag vek ner luvan på jackan igen och njöt av vårregnet istället.

Samtidigt så lyssnade jag på låten nedan på iPoden. Fick en sån härlig känsla när jag lät mig bli omfamnad av regnet och samtidigt såg hur solen försökte leta sig fram mellan molnen.

Det är de där små stunderna i livet man uppskattar..

Sitter här och är lite småless.
Är en sån dag, antar jag.

Sen så är jag ensam hemma eftersom Gustav är kvar på någon vårfest på jobbet. Trist att vara här själv på en fredag.

Trivs inte riktigt med att bo här i Sthlm. Känner ju inte en kotte här, förutom min pojkvän och hans polare.

Sthlm är väl ändå lite väl överskattat, egentligen? Innan jag flyttade hit så var jag helt tokig i stället. Men nu.. nää.. Det är som brunsås ungefär, det funkar men är ingen sensation precis. Är ju knappast något speciellt med stället.
Typ som Falun, fast i större skala.

Längtar verkligen tills Anna flyttar hit! Då blire röj höjhöjhöj ;)

Det är fullkomligt omöjligt att låta bli att längta till sommaren!
Nu när den känns så nära, så nära.

Solen skiner och det är lite varmare ute. Men det är ju inte sommarvarmt ännu.

Undrar vad man ska göra i sommar då? Vill verkligen resa!
Livet är till för annat än att sitta hemma och mögla. Vi har den ovärderliga gåvan att få bo på vår fantastiska och vackra jord, då kan man inte bara stanna i Sverige.

Nej jag vill se, uppleva, känna och inhalera hela världen i mina lungor!
Och fotografera den, givetvis.

Hittade en gammal bild på mig från förrförra (?) sommaren.

Den väcker gamla minnen till liv.
Stunder man längtar till, och stunder man saknar.

Somrig är den också, och det gör ju bara att man längtar ännu mer till sommaren!

Men gud vad det är skönt ute nu..
Det är över 11 grader, bara i skuggan! Solen skiner ju dessutom.
En riktig lyckospridare!

På bilden är jag blond (mörkblond/mellanblond med blonda och ljusblonda slingor) tack vare en felfärgning hos frissan, och hade väldigt kort hår.
Det längtar jag inte tillbaka till dock!

Klänningen gillar jag i alla fall. :)

Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så kommer en person hit till Sthlm som jag inte vill träffa på för allt i världen.

Att denna person är i närheten av mig och har möjlighet att kolla upp vart jag bor, är för mig en väldigt olustig känsla.

Jag har funderat på om jag skulle åka hem till mamma i Dalarna över helgen, för Gustav jobbar hela helgen och det innebär ju att jag är själv. Men samtidigt har jag saker jag måste göra här hemma. Plus att det känns så drygt att åka tåg ensam. Inte billigt är det heller..

Men den viktigaste grejen jag känner just nu, det är att jag tänker bannemej inte begränsa mitt liv pga denna person! Varför ska jag behöva fly undan?

Nej, jag tänker stanna kvar. Jag tänker inte hålla på och springa iväg från det som för mig känns olustigt och skrämmande. Förmodligen behöver jag inte råka på denna person om jag skulle gå ut, och förhoppningsvis så kommer denna person inte uppsöka mig (om denne har något vett i huvudet, vilket jag iofs befarar att vederbörande saknar).

Oavsett vad, så tänker jag inte göra mig handikappad och låta mitt liv påverkas. Det har jag bestämt mig för nu..


Nu blev det ganska långt inlägg, men jag behövde skriva av mig lite.

Känner mig lite skärrad och har ont i magen.
Fick nyss höra att en person som jag allt annat än vill träffa kommer hit till Stockholmtrakten över helgen.
Känns väldigt kusligt.
Trodde inte att det skulle behöva inträffa. Nu så känner jag ju mig väldigt utsatt.

Kommer ju bli alldeles handikappad och inte våga gå ut, med tanke på att jag kanske kan råka på denna person.
Det hjälper inte att Stockholm är stort. Världen är ändå liten.

Och Gustav ska jobba hela helgen, så han kan inte agera moraliskt stöd.

Huvva..

Nej, jag får samla krafter och hoppas på det bästa.

Jag har fortfarande inte egentligen tid till att blogga. Men smyger in ett inlägg ändå.
Tänkte rapportera om fynden jag gjorde under badkaret nu när vi storstädat lägenheten. Vi har putsat varenda vrå minsann. Duktiga som vi är.


Jag tilldelades ansvaret över toaletten. Det har tagit ända tills nu sedan vi flyttade in, innan jag fann modet att våga kika in under badkaret. Med tanke på hur illa städat det var i resten av lägenheten, så sade det mig något att ytan under badkaret kunde bli en liten upplevelse att minnas.

Efter att ha tagit loss den stora sidoskivan bredde sig nu ett landskap av filtat hår ut sig. Det låg torrlagda sjöar av något brunaktigt lager. Långt in låg tre bortglömda tvålar som någon tappat, trots varningar om att man inte ska tappa tvålen. En rakhyvel låg triumfierande och drömde om dåtida dar, då han var vassast av grabbarna. Tätt intill honom skrevade en nagelsax och fantiserade om sina erövringar bland naglar. En tvättsvamp låg och såg ut att själv behöva bli tvättad och räddad från sin misär.
Kungen av Badkarsland var ändå den lilla röda och vitprickiga badankan. Honom hade jag inte hjärta att slänga i soporna, han fick istället ta sig ett rengörande bad och sålla sig till den andra lilla gula badankan vi hade, som i den rödes sällskap nu inte längre såg lika liten ut.


Ja tänk, vad man kan hitta under ett badkar. Nu är det i alla fall rent där under, och det känns lite fräschare att bo här. Tacka vet jag ens egen smuts, och inte någon annans.


Ps. Det blir med största sannolikhet bättre bloggning nästa vecka

Nu är man hemma igen.
Tycker det känns jättesvårt att deffinera vad som är hemma egentligen. Ofta brukar jag säga "åka hem till Dalarna", fastän jag inte har bott där sen i somras ungefär.
Hemma är ju hemma här i Enskede i Stockholm också. Fast det känns ändå inte riktigt som att det är "vår" lägenhet ännu. Man får fortfarande känslan av att man bor hos någon annan.

Dalarna kommer troligen alltid vara hem för mig, även om jag är bosatt på andra ställen. I alla fall i en tid framöver. Det handlar nog om att man ska bo på ett ställe en viss tid, och hinna göra det till sitt, för att det ska kännas som hemma på riktigt.

Jag har liksom inte hunnit börja trivas här i Stockholm ännu. Kommer förmodligen bli mycket roligare när Anna flyttar hit.
Sen så tycker jag att det är en svår stad att ta till sig. Det är svårt att hitta sig fram. Nu menar jag inte geografiskt, utan personlighetsmässigt. Man måste slå sig in här. Alla är så delade och har sina små sfärer.
Tycker det är svårt bara att hitta ett kul uteställe. Finns ju hur många som helst, och alla är indelade för olika stilar och personligheter. Det är svårt att veta på vilket ställe man passar.

Det enda jag kräver är öppna och sköna människor. De som förstår att om man går ut, så umgås man inte enbart med de människor man gick ut med. Utan man drar runt och hittar nya roliga bekantskaper och folk att umgås med för stunden. Lösgjorda människor.